Hej vänner!

Ikväll är jag trött och har inget särskilt att skriva om. Dagen har varit kanonbra. Jag fick höra av en klient att hon inte känner ångest över sitt lidande, när hon träffar mej. Hon är alltid så glad när vi träffas. Det är starkt. Då blir jag glad. Ibland är det viktigt att inte prata om det sjuka, att få glömma det en stund. Att hitta välbefinnande i lidandet, det måste vi sträva efter så mycket det bara går. Vi som jobbar med människor som har det svårt samt alla goda medmänniskor som finns runt omkring oss. Att vara medmänniska är att ta ansvar för en annan människa. Ibland krävs det en stor insats. Men ibland kan det räcka med att bara säga rätt sak i rätt ögonblick.

Jag kom att tänka på en bra bok som jag läste för något år sedan. Här får du veta lite om vad den handlar om. Kanske har du läst den.

Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom
När Mitch läste på universitetet hade han en favoritprofessor som hette Morrie.

(En liten man med strålande blågröna ögon, tunt silvergrått hår, stora öron, en trekantig näsa och buskiga grå ögonbryn.)
Morrie var hans mentor och vän. De hade en varm och speciell relation.
På examensdagen sa Morrie till Mitch att det var nåt visst med honom
och att han tillhörde de hyggliga. Och han hade en önskan om att Mitch skulle höra av sig i framtiden. Det lovade Mitch.

De var tisdagsmänniskor.
Det var på tisdagarna som föreläsningarna med Morrie ägde rum.
Han hade besökstid på tisdagarna.
När Mitch skulle skriva sin avhandling - var det på tisdagarna som de satt
tillsammans vid Morries skrivbord, eller i cafeterian eller på trappan till Pearl Hall. Så det var ingen slump att de senare i livet träffas på tisdagarna.
Mitch såg en intervju med Morrie, som insjuknat i ALS, på TV.
Han sökte upp honom, till stor glädje för båda.
De kommer överens om att träffas 1 gång i veckan, på tisdagarna,
för att samtala om viktiga saker i livet. De pratade om världen,
om att tycka synd om sig själv, saknad, döden, familjen,

Mitch flög 110 mil för att träffa sin gamle "Coach" som han kallade Morrie.
Professorn blev allt sämre. Han bröts sakta ner av sin nervsjukdom
som förlamade hans kropp men inte hans livslust och briljanta sinne.
Han vårdades i sitt hem. Med familj och vänner nära.
Den 14:e tisdagen sa de adjö.
Då var Morrie mycket svag. Det blev ett varmt avsked.
De hade kommit varandra så nära, och med alla sina samtal
var döden inte alls skrämmande för någon av dem.

Med hjälp av alla inspelade samtal hos Morrie, blev det så småningom en bok.

Boken var till största delen Morries idé. Han kallade den för deras "sista uppsats". Förskottet på boken hjälpte till att betala Morries jättestora läkarräkningar.

Vilken underbar bok!
Den berör. Mycket. En bok som jag kan ta fram och läsa om och om igen.
Jag läste den med ett mysleende och ibland med tårar i ögonen.
Jag stoppar in den i min minnesbank.

Den kunde hetat "Livets mening" för den tar upp ämnen som
kärlek, känslor, äktenskap, förlåtelse, saknad och döden.
Den handlar om ALS, vård i livets slut och att möta döden.
En bra bok i utbildningssyfte, tycker jag.
En bra för för alla dem som är intresserade av människor. Som ser dej och mej. Möten med människor i det svåra. Läs den!

Ha en mysig kväll. Själv kurar jag ihop mej under fleecepläden och ser "Bonden söker, ja man eller fru.." Jag har tänt ljus i hela huset, satt på jordgubb/kiwi te.... Mys pys.

Oj, jag skrev ju massor. c",)

Kram från ensomnogvillåkatillThailandimorgon:o)